I måndags cyklade jag över till Einar på Söder genom ett soligt södra mälarstrand. Vi tänkte spendera kvällen med att prova öl och se på den gamla klassikern Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb från '64.
Vi började kvällen med en Tin Whistle Killer Bee från den lilla staden Penticton nära Vancouver. En öl han tagit med sig hit från sin resa till Canada i våras. Funkade riktigt bra att börja med en lagom söt Brown ale, särskilt då efterföljande hamnar i en något högre kategori.
Mitt i öldrickandet får jag höra att min sambo Emelie sitter fast i Läggesta då bussen från Gripsholm (Mariefred) varit försenad så att hon missade tåget till Stockholm och fick vänta i 2 timmar. I detta fall hade SJ gärna fått vara sen, men då skulle den självklart gå i tid...
Tillbaka till ölen, där nästa fick bli en Rogue Double Dead Guy Ale som Einar hade väntandes i kylen. Trevlig Amerikansk strong ale, men onödigt dyr flaska. Dock värt ett försök, plus att flaskan är rätt fin att spara.
Till sist då, en DIPA som rubriken talar om, fick det bli en Rogue Imperial India Pale Ale (I²PA) som jag köpte förra våren då den släpptes. Efter att ha hört så väldigt många personer prata om att IPA'a ska drickas färska och inte alls är lagringsvänliga så blev man lite nervös. Är ju ändå en dyr öl som man inte får chansen att prova varje dag, då vill man väl testa den när den är som bäst.Flaskan öppnades och när vi hällde upp ölet i våra glas fylldes rummet av en mycket angenäm fruktig doft. Efter att ha doftat lite inne i det halvt fyllda glaset känns det som att man håller i ett en öl som lätt hamnar i top 10 av de jag testat hittills. Smaken då? Mycket söta fruktiga toner som inte alls känns klibbigt, utan som balanserar sig riktigt väl med en beska som inte försvunnit utan allting har helt enkelt hamnat i ordentlig harmoni med varandra. Efterbeskan är där men är inte så extrem som vi hade förväntat oss. Kanske har en del beska försvunnit, har faktiskt inte testat en färska variant så jag har inget att jämföra med, men den känns precis lagom och ölen hade kanske blivit lite för obalanserad med mer beska.
Denna variant av DIPA verkar ha gynnats ordentligt av lagringen, frågan är gör alla det? Finns det t.o.m. IPA's som gynnas av lagring? Har någon liknande erfarenheter eller haft möjlighet att jämföra olagrade med lagrade DIPA's?
Vart den lite mer som en barley wine av lagringen? Sådär lite smörigt russinaktig?
SvaraRaderaNu när du säger det så fanns vissa Amerikansk Barley Wine-tendenser!
SvaraRaderaÄr stort fan av båda kategorierna, men hade jättegärna parallelltestat dem...
Skillnaden på lagrad och purfärsk är enorm, de flesta dubbel IPA man dricker här över är alltid mer eller mindre gamla och det är oftast en fråga om hur bra de "håller sig" lite beroende på vilket öl det är, vad för typ av malt respektive humleprofil det har. Det finns vissa dubbel/imperial IPA som inte kommer hit men som om de gjorde det hade varit närmast värdelösa.. Tyvärr.
SvaraRaderaJag, Weine, Victor och Marsiblursi-Andreas blindprovade en XS IIPA för ett tag sedan och den överraskade verkligen positivt. Nu hade jag i och för sig lyckats glömt den i kylen i princip ända sen jag köpte den och det gjorde nog att den höll sig bra.
SvaraRadera